Beskrivning av rasens historiska bakgrund och utveckling
Beaglen kommer ursprungligen från England. Redan på 1400-talet vet man att den användes till att jaga i "pack", d.v.s. många hundar släpptes samtidigt. Jägarna gick för det mesta till fots och det byte man främst inriktade sig på var hare. Det fanns på den tiden många beaglevarianter och först på 1870-talet "renodlades" beaglen såsom vi känner den idag. I Sverige påträffas de första beaglarna när de deltog i en hundutställning i Göteborg år 1891 men den riktiga utvecklingen av beaglen tar i Sverige fart först när Svenska Beagleklubben bildas 1953 och år 1955 registreras 22 kullar. Därefter har det gått stadigt framåt och idag är beaglen allmänt accepterad som en av våra erkända drivande jakthundsraser. I motsats till den gamla engelska traditionen att jaga i pack med flera hundar så arbetar Svenska Beagleklubben för att få fram en så bra ensamdrivande hund som möjligt. Beaglen används idag som allroundhund, d.v.s. för drevjakt på hare, rådjur och räv. Beaglen har ibland en tendens att spontant bli helt rådjursren.
Beskrivning av nuläget för rasen
Avel ska ske i överensstämmelse med djurskyddslagstiftningen och Svenska Kennelklubbens (SKK) grundregler. Svenska Beagleklubben utarbetade under 2001 ett avelsprogram till hjälp för klubbens uppfödare. Avelsprogrammet tar bl.a. upp klubbens rekommendationer angående hanhunds- användning, hälsa och omparningar.
1) Genetisk variation
Det är av mycket stor vikt att behålla rasens genetiska variation. En hög inavelsgrad innebär en dubblering av gener (ökad homozygoti). Dubblering av gener medför att andra gener förloras. Även gener med negativ inverkan kan dubbleras. Därför är genetisk variation nödvändig. Därigenom skapas förutsättningar för att bibehålla rasens goda hälsa och funktion samt skapa förutsättningar för att vidareutveckla dess funktionalitet. Rasens genomsnittliga inavelsgrad beräknad över 5 generationer har under de senaste 10 åren (1998- 2007) inte överstigit 2,0 %, mest varierat mellan 1,0 och 1,6% och var under 2007 så låg som 0,7 %. (Källa SKK Avelsdata).
Hanhundsanvändning Det är viktigt att begränsa användandet av varje enskild hanhund. Därför bör en hanhund vid nuvarande antal registrerade individer inte vara far till mer än 50 avkommor (totalt 70 om det gäller helbröder). Parning en andra gång med samma individer bör av samma skäl inte heller göras. Beaglar som är sunda och friska och som uppfyller de mentala, jaktliga och exteriöra krav som klubben har satt upp kan användas i avel i ett begränsat antal parningar (fem kullar). Därefter sätts de på väntelista och bör användas i avel endast under förutsättning att de lämnat drevprovsmeriterad avkomma undan minst två olika tikar.
Målsättning Att bibehålla rasens genetiska variation med dess sunda mentalitet, exteriör, goda hälsa samt funktionella egenskaper. Att verka för att enskilda hanhundar inte överskrider det rekommenderade antalet avkommor samt att användandet i avel av helsyskon till en välanvänd hane begränsas. Beaglar med mer än en anmärkning på mentaliteten registrerad hos SKK rekommenderas inte till avel. Att verka för att bibehålla en låg inavelsgrad inom rasen. Att verka för att det upprättas en tiklista med liknande krav som på hanhundslistan.
2) Hälsa
Beaglen hör enligt försäkringsbolagens statistik till de friskare raserna (försäkringspremie- grupp 2). Sköldkörtelrubbning, diskbråck, epilepsi, aseptisk meningit och höftledsdysplasi (HD) förekommer i låg frekvens inom rasen. Beaglar med kända ärftliga defekter ska inte användas i avel. Där kända defektnedärvare finns bakåt i planerad kull, skall det tillses att samma anlag inte finns på både faders- och moderslinjen. Endast sunda och friska djur skall användas i avel.
Målsättning. Att sunda och friska beaglar ska användas i avel. Inga beaglar med kända ärftliga defekter ska användas.
3) Mentalitet
Beaglen skall vara en öppen, vänlig och livlig jakthund. Den ska vara modig, mycket aktiv, uthållig och målmedveten. Den ska vara alert, intelligent och ha ett stabilt temperament. Den får aldrig visa aggressivitet eller skygghet.
Målsättning. Att bibehålla rasens goda mentala egenskaper. Beaglar med mer än en anmärkning på mentaliteten registrerad hos SKK rekommenderas inte till avel. Att årligen göra en uppföljning av individer med hos SKK registrerad anmärkning på grund av mentalitet.
4) Jaktegenskaper
I avel skall dugliga jakthundar, företrädesvis drevprovsmeriterade avelsdjur användas. Dessa individer bör därmed ha dokumenterat sina egna rastypiska jaktegenskaper. Jaktliga egenskaper registreras i samband med drevprov. Beaglen har idag som regel ett bra skall. Under de senaste fem drevprovssäsongerna, 2003/2004 till och med 2007/2008 har antalet starter på drevprov varit 1 621. Den genomsnittliga andelen pristagare är 51,6%. Antal priser vid drevprov är i genomsnitt fördelat på: hare 77,7%, rådjur 20,0% och räv 2.3% procent.
Målsättning. Att öka antalet på prov startande individer samt att eftersträva en ökning av pristagarprocenten, då drevprovsbedömning av jaktliga egenskaper är vårt viktigaste avelsinstrument. Att verka för att förbättra rasens jaktliga egenskaper för drevjakt på hare, rådjur och räv.
5) Exteriör
Utdrag ur rasstandarden: Standarden är baserad på funktion och beaglen ska vara en robust, kompakt byggd jakthund, som ska ge intryck av kvalitet utan att vara grov. Kroppen ska vara väl samlad och i god proportion. Rörelserna ska vara parallella och vägvinnande. Pälsfärgen får vara av alla godkända houndfärger, förutom leverbrunt. Nostryffeln ska vara bred och helst svart; ljusare pigmentering är tillåten hos hundar med ljus pälsfärg. Ögonen ska vara mörkt bruna eller hasselnötsbruna och ha ett milt och vänligt uttryck. Beaglen ska ha ett perfekt, regelbundet och komplett saxbett. Svansen ska vara kraftig och måttligt lång. Den ska vara högt ansatt och bäras glatt men inte vara ringlad över ryggen eller bäras framåtriktad från svansroten. Tassarna ska vara väl slutna och starka. Önskvärd mankhöjd är 33-40 cm.
Målsättning. Att bibehålla och eftersträva att rasstandarden efterföljs. Att se upp med olika abnormiteter som kan inverka på rasens exteriör och funktionalitet, t ex krokiga framben. Det är också viktigt att se upp med svaga tassar, eftergivande rygg och en för kort päls som inte skyddar mot väder och vind. Att följa upp storleken inom rasen. Avelskommitten för Svenska Beagleklubben
Avelskommitten för Svenska Beagleklubben
daterad 090117-18