En otrolig lycka

Juli 2013 föddes min beagle Hejdetassens Heija.

Hon köptes för att jagas med och ställas ut.
 Första hösten blev det tyvärr inte mycket skog för henne, mer än att vi då bodde mitt i skogen och fick lite skogsvana på så vis. I hemmet fanns 2 andra hundar (beagle + jämthund) så all jaktlig tid lades på dessa två den hösten.

Jag själv har ingen skogsvana och ej heller har jag någon jägarexamen och mark så jag aktiverade min tik med viltspår.  Det var ett trevligt sätt att komma ut och roligt att se hur Heija jobbade.  Detta skötte hon galant med ett HP i sin resultatrad.
Sep -14 tog hon sitt viltspårchampionat. 
Fortfarande hade hon inte fått någon möjlighet till jakt.

Våren 2015 fick Heija och jag flytta in till storstaden och vi körde rätt hårt utställningar.  Vilket gick rätt bra. I maj blev hon BIR för domare Olle B Häggqvist i Sollefteå och jag blev självklart superstolt över min fina tjej.
Tyvärr var det något som gnagde i mig hela tiden:
’Skulle hon aldrig få jaga?’

Fick under sommaren tips om ett harhägn och tänkte väl att nu ska det väl ändå släppa!
Vi hyrde in oss i hägnet 3-4 gånger men utan framgång. Inte ens ett litet pip ifrån henne fick jag höra.  Hon sökte ut bra men verkade mest vara intresserad av vad som skulle tillagas på elden.  Kanske det här med hare är för svårt eller så finns inget intresse av det? Allt kändes så otroligt trist och visste att jag aldrig skulle få höra hennes drev.


Under hösten fick vi komma ut i skogen några gånger med ett par trevliga jaktgrabbar.  Otroligt tacksam och glad för detta. Utan denna kontakt hade vi inte kunnat släppa i skogen!
Heija jobbade på jättebra under alla tillfällen. Sökte ut och imponerade på mig på detta sätt. Tuff tjej trots att hon inte fått så många timmar i skogen!
Men tyvärr blev det aldrig något drev. Fanns där inga djur eller har jag ingen jakthund?
Mina axlar sjönk ihop och benen släpades efter mig.
Skulle jag ge upp nu? Alla beaglar kanske inte vill jaga?

Lördagen den 5e december
Samma härliga jaktgäng träffades för lite trevlig tid i skogen. Ja, vi visste ju allihopa att Heija inte hade drivit någon gång så jakt kallade vi det aldrig för men det är trevlig med sällskapet och roligt för hunden att få komma ut lite.
3 passkyttar läste kartan och for ut till sina pass.
Jag klev upp en bit i skogen och släppte. Klockan var cirka 07,50. Heija var taggad, som alltid. Springa lös i skogen är det bästa hon vet.
Hon drog iväg direkt och jag stod stilla och lyssnade och tittade. Undra vad hon gör? Letar hon en ekorre eller har hon sett en fågel? Ibland skulle man vilja ha en actionkamera på henne så man ser vad hon gör, för driver gör hon ju inte.

TYST! SCCCHHH!
Vad är det jag hör? Är det en kråka eller en hund? Ett ljust skrikit ljud hörs. Något djur som fastnat eller gjort sig illa?

Det är Heija som väcker!

Jag flinade, för det var säkert en häst som hon markerade på. För jaga kan hon väl inte?
Sedan var det tyst, tyst som natta, i vad som kändes som en evighet tills jaktradion sprakade. 
Det var en av passkyttarna:
-Det är precis som på film, två rå och hunden 2 minuter efter!.
Jag förstod ingenting, drev hon alltså? Där jag satt hördes ingenting och ingenting såg jag heller.
Jag satt och tittade på gps:en och såg bara hur hon rörde sig, allt var tyssssst. Spåren tog samma väg tillbaka. Jaha, nu är det slut, nu tar hon sina bakspår och kommer tillbaka. Det var det. Det var roligt så länge det varade.

Sprak Sprak, det är jaktradion igen.
 -Nej då, hon driver för fullt och har gjort så hela tiden!
När vi är uppe i dryga timmen så hör jag henne komma närmare och närmare. Ser fortfarande ingenting.
Skytten ställer sig redo….  PANG!
Hela jag darrar och tänker:
-Sköt han ett rådjur för Heija nu? Hur fort ska jag få ut detta på sociala medier?!

Jag var så lycklig. Hon kan ju! Min lilla Beagle-tjej.

Med denna lilla historia önskar jag alla ett Gott Nytt jaktår 2016!
Ge aldrig upp!

/Nina
 

Småhunds SM 2015

​Årets småhunds SM är nu avgjort, resultatlista nedan. Beaglelaget fick i allra sista stund stuvas om lite, lagledare var Christer Hagel som ställde upp med kort varsel efter att ordinarie lagledare Ingemar Zentio insjuknat. Även på hundsidan blev det lite förändringar efter att Stig Hoffman fick kasta in handduken eftersom hans hund Hejdetassens Kola drabbats av stövarsjukan, och Jonatan Fredriksson kom in som ersättare med Klippuddens Hanna.

LAGLEDARENS RAPPORT FRÅN NordM I NYKARLEBY, FINLAND 151119–151121

Vårt svenska lag Ragnar Tauson med Släntens Herta, Ewa Swedare med Starmaids Undercover och Ove Algotsson med Målens Candy, sammanstrålade med undertecknad på färjan från Stockholm till Åbo på onsdagskvällen. Vi ägnade överfarten till att gå igenom de finska reglerna och det blev en livlig diskussion kring bl. a väckskall på slag som hade tolkats på olika sätt, bla utslagning. När jag dagarna innan tog upp denna regel med Kjell Fellman, huvudansvarig för NordM i Finland, kunde jag uppfatta att hundar som väcker mycket i stället kunde riskera poängavdrag, så detta rykte visade sig vara överdrivet.  

Väl framme i Nykarleby under torsdagen blev vi varmt mottagna och inkvarterade, som följdes av en trevlig invigning av Nykarlebys kommundirektör. Efter en god middag väntade sedan regelgenomgång och lottning av provytor och domare.

Fredag morgon var det dags för första släpp. Marktyperna var skogsmark med enbart skogshare. Samtliga deltagande hundar, förutom Undercover, fick upp hare. Efter första tävlingsdagen, då det rådde barmark med ca + 2 gr C var finska tiken Pimpula i ledning med 90,38 poäng. Svenska tiken Herta låg tvåa med 51,96 poäng. Tredjeplatsen hölls av Sälli, Finland med 46,46 poäng. Målens Candy låg på fjärde plats och förutsättningarna för en spännande andradag var goda.

Efter sedvanlig finsk bastu och god mat på kvällen, var det dags för genomgång för tävlingsdag två. Den finska vädertjänsten hade varnat för snöfall och mycket riktigt, när vi vaknade på morgonen var det ca 20 till 30 cm snö och snöfallet höll i sig under förmiddagen.  Då förstår säkert alla att det var svårigheter för våra fyrbenta vänner att hitta slag. Det var endast en hund, finska Sälli, som lyckades få hare på benen och det var sedermera Sälli som blev Nordisk Mästare.

Landskampen vanns av Finland med Sverige och Norge som två respektive trea.

Förutom vädret på lördag, som ingen kan råda över, var det en välorganiserad tävling med bra förläggning och mycket trevliga värdar. 2016 är det Sveriges tur att arrangera Nordiska Mästerskapen.

Till sist en liten reflektion:  

Det skiljer sig i regler mellan våra nordiska länder och detta förvånar mig. Även om det kan röra sig om detaljer i vissa fall, borde det vara samma regelbok.  Jag önskar att vi hämtar det bästa från Norge, Finland och Sverige och skapar gemensamma regler. Vi har ju samma drevdjur och samma ras (beagle)!

Tack för förtroendet jag fick att vara lagledare för ett trevligt deltagargäng!

Lars-Gunnar SvenssonN

Resultatlista och foto på det svenska laget nedan. Klicka på bilderna för större format​

Ny drevstjärna i NnBlK.

Dyrkamyra´s Saga, en ung 16 månaders beagletjej från sydligaste Norge, visade i helgen framfötterna genom att driva till sig en unghundsetta. Prestationen blir inte mindre, då den gjordes i de våldsamma branterna på Ringkallen mitt i Höga Kusten. Dessutom var vädret grinigt med stark snålblåst och dis.

Sagas ägare är Åke Hägglund från Docksta. Hennes uppfödare är Kenneth Hageland från Kristiansand och hennes föräldrar Kenneths egen Vintermyrens Troja (både norsk och svensk jaktchampion) parad med NJCH Rambo. Undertecknad domare var mycket imponerad av den fortfarande mycket lekfulla beagletjejens framfart i harskogen.  Bra sök, energi och härligt skall som tyvärr denna dag försvann i blåsten. Trots detta kunde jag ana ett fint dubbelskall. Som pricken över i-et kunde Åka med sitt horn kalla in sin Saga på fullt drev från långt håll. Men så har han haft och har sin tik lös kring gården hemma i Utanskog och har blåst in henne ända sedan den dag hon kom till gården. Något för andra att ta efter.

Så det är bara att höja på hatten för Kenneth och Åke för både en bra uppfödning och bra både jakt- och inkallningsträning. För både Åke och Saga var detta deras första drevprov. Efter detta fina resultat kommer de säkert igen.

Dick Wedin
Domare och skrivare.